En vecka hemma.

En vecka med mycket nytt för oss alla tre, SNÖ!! Första pulkaturen avklarad, Sebastian satt i pulkan och drog handen i snön som för att känna efter vad det konstiga kalla var för något. Det är lite byssligt med alla kläder som ska på, Gimli har nästan kissat ned sig innan vi kommer iväg.
I början vad Sebastian rädd för Gimli, nu är han bara det lite när passar, idag har han kastat bollar till honom som Gimli glatt hämtat.
Man skulle kunna tro att vi nu skulle kunna vara hemma och ta det lite lugnt men ännu ett administrativt kapitel har startat. Bortsett från alla kontakter med försäkringskassan. Så ska papper kopieras och skickas åt alla möjliga håll. Tack och lov att mormor stannade kvar några dagar så att vi kunde ägna tid åt dessa måsten. Vi har tex varit på skattekontoret och registrerat en "invandrare". Sebastian roade sig med att fastna i en pall medans vi väntade på vår tur. Så har vi fått datum för de återrapporter som både vi och kommunen ska skicka ned till SA den första ska vara inne 1/1-11 så det är bara att sätta igång igen... Annars har veckan rullat på, det har varit lite upp och ned med alla rutiner så lite är det som att börja om från början med krångel med mage, mat och sömn. Det senaste är att det barn som bara åt välmosad mat vägrar att äta mosad mat. Han äter bara små bitar som han pillar i sig själv med fingrarna. Det blir inga stora portioner men han har ju lite veck och gropar att ta av.
Det har också varit mycket bus och lek, en del besök har vi haft. De mest uppskattade är de när det kommit barn med. Då skiner Sebastian upp som en sol, det är tydligt att han saknar detta, att leka med andra barn. Han var också mycket fascinerad av att det fanns barn i en annan färg än hans. Vid det första mötet kände han på deras hår och var förundrar över att de rosa människorna även fanns i storleken small.

Hemma!!

Nu är i hemma efter en låååång resa!
Vi blev hämtade 15.30 på hotellet av Martie, en underbar kvinna som hållit i alla praktiska arrangemang med resor och hotell osv. En kvinna att minnas med värme.
Efter lite skrämselhicka i tullen, när en myndig tulltjänsteman tittade bistert på oss och Sebastians tillfälliga pass och begärde att få se adoptionspappren. Det är ju skönt att de är noga men då hölls alla tummas att pappren var som de skulle. De släppte igenom oss till slut, phu!

Vi fick tre sittplatser att förfoga över och efter att ha charmat alla tanter i kring sig så somnade han till slut på sätet emellan oss, fast förankrad i bärsele och säkerhetsbältet. Han sov nästan hela resan och vi var mestadels vakna. Vi kom till Frankfurt 05.30 och helt färdiga släpade vi oss av och hamnade på gräslig flygplats. Stor och långa avstånd att gå och gate byten då och då så att vi fick springa fram och tillbaka med barn och packning. Om ni kan så undvik denna flygplats.

Här ringde jag mamma och fick höra att hon var på väg till arlanda för att möta sitt första barnbarn. Efter detta samtal smågrät jag lite hela vägen hem, trött och med hemmet nästan inom synhåll släppte lite spänningar. Sista flygningen gick också bra, några tårar fällde även Sebastian då vi landade på Arlanda, de enda under hela resan!

Sebastian är för tillfället ganska "pappig" och Tomas gjorde ett jättejobb och bar och bar på Sebastian hela resan utan att tröttas. Skön var synen då vi kom ut i ankomst hallen och möttes av mamma och Tomas pappa, där fanns också kära vänner som gjort välkomstbanderoll medballonger och många glädjetårar föll. När vi klev ut från flygplatsen möttes vi av snö, Sebastian rynkade ihop hela ansiktet och utbrast -Hisch!!
Sen packade vi in oss i Subarun och åkte hem, vi sov lite grann alla tre, på vägen Hasse körde tryggt och bra.

Hemma väntade Lotta med maten klar, härligt med uppassning. Det är svårt att beskriva hur skönt det var att komma hem till sitt eget bekanta hem där alla saker finns och för att inte tala om sängen. Kudden! som man vet precis hur den ska knölas för att passa! Kvällen gick bra, Sebastian stökade runt bland sina grejer och bekantade sig med miljön. Ömsesidig skeptism fanns mellan hunde Gimli och Sebastian men det blir nog bra när de vänjer sig, katten Torsten cirkulerade bara och tittade lite överlägset på oss.

Första natten hemma var lugn och idag har vi varit på Romme julmarknad och hejat på några grannar och mormors köttbullar har ätits med god aptit.

Sista kvällen i Pretoria

Sista kvällen, både vemodigt och inte så lite gruvsamt inför den långa flygresan hem i morgon. Hur ska det gå? blir det skrik och panik i 10 timmar så att planets övriga passagerare kommer att vilja kasta av oss redan över Tanzania. En tröst är tanken på de underbara flygvärdinnorna vi träffade när vi flög från Port Elisabeth, det kanske finns fler av den sorten.

I dag fick vi lite information om ABBA's mamma-projekt, de tar emot gravida kvinnor och ger dem stöd och den medicinska hjälp de behöver. De får även möjlighet att lära sig ett yrke så att de inte går tillbaka till samma situation de kom ifrån. De tillverkar saker och bakar och det går sedan till försäljning. Jag köpte en Bafana-bafana mössa och halsduk till Sibu. Han kommer nog att ha dem på sig när vi kommer till Sverige på lördag.

Så ni som kommer och möter oss kl 11.45 på Arlanda, detta är vad ni ska leta efter!På kvällen åt vi god hämtmat tillsammans med Anders, Malin och Melvin och drack lite champagne för att fira att vi åker hem i morgon. Det är så fiffigt att vi alla åker med samma plan från Johannesburg till Frankfurt, där skiljs våra vägar för de åker till Göteborg och vi till Arlanda. Det är också vemodigt, vi har umgåtts och haft gott stöd av av varandra varje dag i över tre veckor, vi ska försöka ses till sommaren när vi är i västergötland, då är det ju inte så långt till Aneby.

Nu dröjer det nog några dagar innan det blir några nya rapporter på bloggen, ha det gott så länge.

Paaaaaassssss!!!!!!!!

Med svettiga händer och nervös hjärtklappning gick vi till ambassaden till kl 9. Vi möttes av en stort leende och förstod att passet var klart, vi kan åka i morgon som planerat. Efter den stora anspänningen tog Sebastian sig en liten lur!

Känsla

Vi fick just ett telefonsamtal från det norska paret som vi träffade igår som har en flicka som bott på samma barnhem som Sebastian. De berättade att hon varit mycket orolig efter mötet och inte sovit på hela natten, hon var fortfarande, nu i kväll, orolig.

Det var synd att det blev så men känslan vi hade ang hans jobbiga natt blev bekräftad. Det var skönt att de ringde och berättade om hennes reaktion.

zoo

Natten var ganska jobbig, den var full av mardrömmar för Sebastian, han grät och var arg samtidigt som han sov, ingen tröst dög. Jag undrar om mötet med flickan från hans barnhem rörde runt i huvudet på honom, det går ju bara att spekulera i vad av alla saker han är med om som sätter igång sådana mardrömmar. Kanske anade Sebastian att han skulle behöva visa sig offentligt på Pretoria Zoo i sprillans nya blå foppatofflor.
Vi var trots nattens äventyr uppe med tuppen och åkte till zoo redan 8.15, perfekt, bara vi och några skolklasser där. Det var ett stort zoo och vi hyrde små bilar, som såg ut som golfbilar, packade på oss alla 6 och lite fika och tutade runt ett par timmar. Där fanns alla djur som bör finnas och vi hade en mycket trevlig förmiddag.

Sebastian har som sagt börjat stoppa i sig mer och mer "fast föda" problemet är bara att han matar in och kan inte varken tugga med sina fyra framtänder och då heller inte svälja. Till slut hade han så mycket mat i munnen att den inte gick att stänga och ett nytt smeknamn hittades snabbt på: Slem-Helge, det skummade ur munnen på honom!

Anders (en av de andra svenskarna) fyllde år idag och på kvällen firade vi honom med en grillning med glass och maränger till efterrätt. I morgon ska vi till ambassaden igen, tur att det är gångavstånd, förhoppningsvis är passet klart.

Återseende

Vi har nu haft ett par dagar med gränstestning och utmaningar. Det växlar snabbt mellan glada skratt och ilska över att få sitta själv på golvet i 5 sekunder, då kan hårtestar och glasögon fara åt alla håll. Blöjbyten blir vid dessa tillfällen en stor fasa och utmaning, tack och lov för ett ordentligt skålat skötbord. Sebastian har nu också visat en vilja att få äta själv och vi funderar över olika typer av inplastningskläder ffa till hans hår som helst inte ska tvättas mer än 1 gång per vecka. Hela han är som en karta över dagens olika maträtter men tänk va härligt att få sitta och kleta med händerna i maten, så där så att det sipprar mellan fingrarna. Efter att ha studerat detta under av hygien funderar jag en del över varför det är så noga med att koka nappflaskorna. Under dagen fick vi besök av ett norskt par som fått ett barn från samma barnhem som Sebastian, en flicka som är några månader äldre men enligt personalen hade ofta lekt ihop och verkat tycka om varandra. Först tittade de bara på varandra länge och undrande som om det var svårt att få ihop bitarna i detta konstiga livspussel. De fick sedan sitta på en filt och då verkade det som om de faktiskt kände igen varandra och lekte fint. Det var rörande att se, vi bytte adresser med varandra och ska försöka hålla kontakten, vem vet, de kanske vill ha kontakt när de blir äldre, de har ju delat en liten del av sina liv.

I morgon väntar ett besök på Pretoria Zoo, det ska bli kul!

Sebastian, Karl, Sibusiso Börjesson...

...blev det slutgiltiga namnet, en blandning mellan det svenska, afrikanska och namn som gått i våra släkter sedan långt tillbaka. Det känns som om det knyter ihop och an det förflutna med den nya.

Nybadade och fräscha, klädde vi oss lite fina och packade in oss i Heidis lilla Opel corsa och åkte till svenska ambassaden. Vi fick åter fylla i en massa papper och lämna in de passfoton som vi tagit på Sebastian. Det blev lite skoj för fotografen tog även fyra kort på honom iförd Tomas solglasögon (han ser ut som en liten gangster) de korten råkade också följa med in till handläggaren men hon tyckte bara det var roligt. Hon lovade att göra sitt allra bästa och just nu hoppas och tror vi på hemresa på fredag.

Eftersom det har varit behagligt molnigt idag så tog vi en ytterligare en promenad upp till den otroligt vackra parken vid Union Building. Det var skönt att känna lite gräs under fötterna. Sebastian gillar att åka vagn och har full koll på allt som händer på vägen och vill gärna diskutera det med oss, vi är ju dock lite tröga och fattar inte riktigt allt som sägs.

Stämningen på hotellet är förresten lite hätsk efter gårdagens match, ni som såg, vad hände?????

Fars dag

Lugnet har lagt sig, Sebastian sover, åskan har dragit vidare och det efterlängtade regnet droppar nu bara lite fint efter skyfallet som nyss var.

I dag har vi firat fars dag. Tomas fick sovmorgon som present och Malin bakade god äppelpaj som vi festade på. Vi konstaterade att det är nog inte så många fler farsdagdagar som kommer att firas utomhus iförd shorts och t-shirt.

Vi, mest jag, har grubbat mycket över vad som bör göras med detta hår!!

Det är som en tovig heltäckningsmatta, fullt med små krullor, de är ca 0,5 cm höga men drar man ut dem är håret 3-4 cm långt. Krullorna går bara att reda ut när håret är vått och det ser kammat ut ca 2 minuter, sen är mattan tillbaka. Idag har jag försökt påbörja en frisyr, han kan ju inte gå omkring och se ut som en ung Michael Jacksson längre. Planen är kort hår på sidorna och någon form av tovade "tottar" uppepå, tendens kan ses här. Jag tror att det är lite samma känsla som att klippa ull på ett får, håret sitter liksom ihop på ett mystiskt sätt. Tottarna skapas tydligen genom att gnugga håret men handen, en må pröve.

I morgon ska vi till ambassaden så får vi se vad de säger om våra papper, då ska de slutgiltiga namnen bestämmas så om någon har fler förslag så är det läge nu, sen är det för sent.

"I bless the rains down in africa"

Återigen en varm dag och alla ansträngande aktiviteter undviks. Vi gjorde en tur till parken i närheten för att få känna lite gräs under fötterna. Tomas och Sebastian vägde tungt i ena ändan av gungbrädan mycket pga av de frukostvanor Tomas fick på vårt förra hotell. Bacon, korv, omelett osv varje morgon. Nu har han börjat med havregrynsgröt igen... Efter en hård dag blev det en eftermiddagslur i soffan, svettigt men mysigt.

Stämningen här på "älgen" tätnar, i morgon är det fars dag men framför allt är det krig mellan svennar och finnar Karjala cup. Johanna och Petri, som det finska paret heter kommer inte att få det lätt.

Game on!

Pust

Nu har det varit ordentligt varmt, både i natt och idag och vi har nog varit lite gnälliga alla tre. tack och lov att det finns luftkonditionering i lägenheterna så att man kan kyla av sig emellanåt. YR lovar dock lite svalare efter helgen. Vi har börjat beta av julklappslistan och börjat fundera över vilka gamla kläder som vi måste kasta för att få med nytt hem. Det finns mycket fint men det finns ju som sagt viktbegränsningar.

Sebastian tränar hårt på att stå och gå. Med bred understödsyta och lite moralisk närhet klarar han nu säkert tre sekunder fritt stående. Han går med bilateralt handstöd ca 10-15 steg. För en och en halv vecka sedan stod han ostadigt mot möbler och försökte inte alls gå. Han har också börjat intressera sig för den mat som vi äter och tar små provbitar. Han har hittills undvikit all mat som inte är helt slät och som inte smakar jordgubbsyoghurt.

Ett svenskt par har åkt idag och ett par åker i morgon. Det har rasslat in två nya familjer från Danmark resp Tyskland. Det är ju alltid spännande med nya "sambos" men det ska väl gå bra.

Sovmorgon!

Idag sov Sebastian till kvart över sju!! Då hade jag hunnit vara vaken en timme och undrat om det var nu något fel på honom. Mornarna är annars en höjdpunkt, Vi vaknar av att han står i sin säng och när han fått kontakt utbrister han i ett högt, lyckligt och lite hest HHAAAAA. Jag gör naturligtvis min egen tolkning men det känns som om han varje morgon är glatt överaskad över att vi fortfarande är kvar. Då får han komma över i vår säng en stund och råmysa innan den stora morgonhungern slår till. Förmiddagen ägnades åt att hoppas att Heidi skulle ringa och säga att pappren var klara, förgäves. Hon följer dock med oss till ambassaden på måndag för att förklara läget. De kan inget lova men tror att det ska ordna sig.

Sibu är mycket nyfiken och undersöker allt inom räckhåll, här tittar han i ett exemplar av "föräldrar och barn" för att se om vi gör rätt. Det har varit riktigt varmt idag och eftersom Sebastian gillar vatten så fick han provbada men han vart lite feg och ville mest sitta i pappas knä och titta på de andra som stimmade desto mer. Det var ju första gången, vi räknar med värme i morgon med så då provar vi igen.

I kväll åkte ett av de danska paren och vi har förhoppningsvis bara en vecka kvar. Det kommer nytt folk i helgen och nu är det vi som är veteraner och vet vart allt finns, vart man ska gå osv. Vi kan lura dem till andra ändan av Pretoria he he he...

Det är skönt med alla de andra paren här, vi pratar om saker som händer med barnen, vad de gör, inte gör och hur de reagerar i olika situationer. Det är ett genomgående drag hos dessa barn att inte gråta när de slår sig, det har väl inte gett någon effekt. Sibu drattar ju på ändan bra många gånger på en dag när han ska stå och gå och hålla balansen. Han blir bara tyst och stilla om han bonkar i lite rejält, gråter inte. Det är lite läskigt, vi vet ju inte om det gör ont i honom.

Många funderingar finns.

Barnkalas

I dag har vi varit till ett gigantiskt köpcentrum, kupolen gånger fyra. Uj uj vad grejer, trots det åkte vi därifrån uten det enda som vi verkligen ville ha, en Sydafrikansk matchtröja i barnstorlek, de var slutsålda överallt. Det blev en rugbytröja i stället, den var också fin.

Det är konstigt vad man ändrar sitt perspektiv på hur saker ska vara. På köpcentrat mötte vi flera "vita" barn och både Tomas och jag reagerade på att de såg konstiga och bleka ut, brunt är fint!

Vi hade återigen födelsedagskalas, en liten danska fyllde ett år. Danskar vet hur man bjuder på kakkalas!

På kvällen hade vi gemensam grillning för att fira av ett par som åker hem i morgon. Tyvärr fick vi lite oroande nyheter, något har strulat med våra papper så de är försenade. Det innebär att vi antagligen inte kommer till ambassaden i morgon utan måste vänta till måndag. Det innebär i sin tur att det inte är säkert att vi får passet tills den dag resan är bokad. Då måste vi vänta till måndagen därpå. Alltså, det går ju ingen nöd på oss, vi har det fantastiskt bra men man vill ju hem och komma igång med det "vanliga" livet och träffa släkt och vänner igen.


Håll alla tummar för att det löser sig!!

Nyinflyttade

Nu har vi äntligen fått byta boende, ny bor vi på Allyen Mansion, Tomas kallar ställen för älgen. Kanske en bearbetning av det faktum att han inte fick skjuta under älgjakten. Lite trassligt blev det, för de på det "gamla" hotellet visste inte att vi skulle flytta, så det blev lite sura miner. Ja ja nu är vi på plats i alla fall och vi är mycket nöjda. Sebastian verkade inte tycka att det var konstigt alls, vi gick runt och kollade in läget, han hittade sina leksaker och var nöjd med att tuffla runt på ett trägolv i stället för ett hårt klinkergolv. I morron ska vi åka och handla lite tunna byxor åt honom, jag är lite rädd att han kommer att få skurgummeknän annars.

Vi har inhandlat två barnskivor med SA-barnvisor. Kassörskan frågade oss särskilt om vi insåg att vi köpt skivor på africans, ett språk som man inte fattar ett dugg av men Sibu är ju van att höra det så vi får väl tralla med bäst vi kan. Vi har en fungerande radio nu och vi har dansat, Sibu gillar verkligen musik, mysigast var när vi dansade alla tre med lillen i mitten, åh, så han njöt!

Nu sover han och Tomas dansar fortfarande, detta trägolv knakar mer än vad någonsin hört ett golv knaka och Tomas valsar runt och letar efter golvreglarna om det ev. skulle knaka mindre där.

Passfoto och första gungan

Vi vill tacka för alla underbara kommentarer som vi får, det är så roligt att läsa dem och veta att ni är med, det känns bra.

I natt har vi sovit bättre , tack och lov!

Dagens projekt var att ta kort på Sebastian för att kunna lämna till Svenska ambassaden och få ett pass. Detta avklarades på 5 minuter hos Ludwigs foto i det lilla köpcentrat i närheten, han tog även några extra idolbilder på Sibu i pappas solglasögon. De andra paren tyckte han såg ut som en liten gangster, vi får väl anmäla honom till "familjen" när vi kommer hem, hehehe.

På eftermiddagen var vi i en park alldeles nära och Sebastian provade på att gunga, det var riktigt roligt.

Vi hade picknick och hade det mysigt. Det som stör idyllen är de ganska många uteliggare och tiggare som ligger i parkerna under träden för att vila eller sova ruset av sig. Det går inte att gå många meter utanför hotellet innan det är någon som kommer efter en och vill ha mat.

I parken där vi var såg Tomas en fågel, stor som en gås, dagens fråga: Vilken sort?

En annan rolig lek är att ligga på golvet och brottas och allmänt tumla runt, vilt dreglandes med alla åtta tänderna framme. I morgon flyttar vi till ett nytt hotell där de andra svenskarna bor, vi hoppas att internet ska funka även där, vi får väl se.

Nattinatti

Födelsedagskalas

Natten blev lååång men inte på grund av stimmet utanför utan på grund av den lille "älsklingen". Från barnhemmet är han van att få en flaska klockan 22 och sedan en på morronen runt 4-5, detta innebär även att han är dyngsur på nätterna. I natt blev det extra besvärligt och vi var alla vakna från kl 2. Till slut slocknade han sovande på Tomas mage, då var klockan 5,30, puh! Dessa nattflaskor är ett elände!
Piggast av alla under dagen som gick var ändå Sibu, han är för det mesta glad men har nu även börjat visat lite humör, vilket känns sunt. Det är bra att han törs vara arg och ledsen också, ofta lär sig barnhemsbarn att det som lönar sig är att vara glad jämt, då får man mest uppmärksamhet.

Här håller vi på ock klä upp oss inför ett kalas vi blev bjudna på, en i den danska familjen fyllde år, många kakor och fika men inga danska wienwrböd vad jag kunde se. Fem barn i lite olika åldrar samsades ganska bra men när alla ville ha leksaksmobiltelefonen, då bev det lite krig.

Nya föräldramilstolpar:

-Det är möjligt att använda samma kläder (på både bebis och föräldrar) mer än en timme bara man är snabb med dregeltrasa, motorikträning rekommenderas.

-Tomas och jag har kunnat äta samtidigt flera gånger! PLANERING!

Rugbymatch och vuvozelas

Det kommer att bli en MYCKET lång natt i natt, det är nämligen cupfinal i någon rugbyliga. Vi får nu äran att uppleva tvåmeters vuvozelas på nära håll. Det går en bilparad ca femton meter från hotellet det låter för j-ligt!

Idag har vi haft ytterligare ADL-träning och introducerat tandborsten, det gick riktigt bra, man vill ju göra som pappa.

Sedan gav vi oss iväg på promenad till ett område med stora parker och någon form av regeringsbyggnad tror jag. Det var skönt att komma från grytan nere i Pretoria, komma upp lite på kanten och njuta av fläktande vind, skugga och lite utsikt. Det är dock ett äventyr att ta sig fram med barnvagn här, trafiken är galen, de kör på fel sida, inga röda och gröna gubbar och alla trottoarkanter är minst 20 cm höga, så det är med livet som insats som vi tar oss fram. Det är varm och skönt och nu efter en vecka tror jag vi har börjat vänja oss vid värmen och lider inte så mycket av den längre. Utflykter på morgonen och slappa, vila vid poolen på eftermiddagen då det är som varmast. Dagarna rullar på lite lättare nu och vissa rutiner börjar sakta infinna sig.

Lägger in en bild på de sötaste fötter jag vet. Det här med matchningen har ju varit ett mysterium men jag måste säga att de har känsla för det . Det stämmer även bra för de andra paren som vi träffat här, det finns tydligt en tanke utifrån barnets behov. Vi kunde ju inte ha fått en goare unge än den vi fått, själ och hjärta blir alldeles varm när han kommer farandes på alla fyra från andra sidan rummet flinandes med sin dräglande mun på vid gavel och suger sig fast vid ens ansikte. Det känns som om vi har kommit en bit på anknytningsvägen. Han tränas även hårt på att säga ordet "mamma" det är inte långt borta nu.

Helan går...

Idag har det varit en behaglig dag utan några måsten alls, bara att umgås och försöka förstå varandra, det går faktiskt bättre och bättre. Tyvärr så verkar krabaten vara lik mor och blir snabbt ilsken och osamarbetsvillig utan mat men det går också lika fort över tack och lov.

Vid domstolen igår fick vi veta att en av anledningarna till att Sibu matchades med oss var att jag är arbetsterapeut, han har bedömts av en sådan där här nere och de kom fram till att han var lite sen i förhållande till sin ålder och därför skulle han nytta av en arbetsterapeut som mamma. Min erfarenhet inom rättspsykiatri kommer säkert till stor nytta här! Min mycket opartiska bedömning är att han nog har varit understimulerad för bara att se den utveckling han gjort de här dagarna och hur snabbt han härmar och lär sig nya saker är helt otroligt. Men när jag rannsakar mej själv så har jag nog redan börjat med lite ADL-träning så nu håller han tex för det mesta sin flaska själv när han dricker, det kommer att bli synd om detta barn, allt ska han få göra själv.

Även Tomas tycks behövs lite ADL-träning, för så här kan det bli om byxor tas på från fel håll!

Sebastian har också visat sin musikaliska ådra och i Pretorias kvarter kan man nu höra de första tonerna på den svenska klassikern "helan går" på ettårsspråk, sällsynt rent och vackert!

Hatten av för idag!

Domstolsdag

Här i Sydafrika regnar det nästan bara på kvällar och nätter och nu regnar det, skönt efter återigen en mycket varm dag.
NU är det officiellt påskrivet och godkänt åt alla håll, det finns ingen återvändo, domaren frågade oss om hur det hade gått de här dagarna och om vi började känna oss som föräldrar år Sibu.
-Are you going to keep him or is he staying?
Vi behöll honom! Det var ett officiellt tillfälle och vi var alla lite tagna av stundens allvar.
Den ca en tinmmes långa hemresan från Johannesburg till Pretoria i rusningstrafik skrek Sibu nästan hela tiden, men då var det ju försent att tänka om. Vi har ju haft en lite tuff då start då Sibu haft förkylning och även en rejäl förstoppning vilket tydligen är vanligt vid en sådan här omställning. Humöret är ju då inte alltid på topp.


Lite bus innan det allvarliga mötet

I kväll har vi varit på det andra hotellet, dit vi hoppas att snart få flytta, på lite grillning med de andra familjerna som är här. Mycket trevligt att umgås med lite vuxna, tankarna är lite låsta runt mat, sova mat leka sov mat sova -luktar det skit? nähä...
Kvällen avslutades med ett stort A och en skapligt lyckad nattning där vi t.o.m lyckades få på en pyjamas. Tomas deklarerar att han ska börja designa barnkläder utan tryckknappar efter att genomsvettig ha jagat en tokflinande, rullande Sibu på hela golvet. Vi har sedan firat med ost, kex och Tomas tog en öl.

Sibubus

Man kan tro att vid adoption så missar men hela den första utvecklingsdelen, i vårt fall har vi fått snabbversionen. I måndags var Sibu en som en självhäftande liten groda som grät när han inte hade kroppsskontakt. Idag är det en ganska vanlig ettåringsmarodör som har flyttat in. Han flinar hela tiden, slänger saker omkring sig, reser sig mot allt han ser och försöker gå några steg. Dessutom snattrar han obegripligheter hela tiden en riktig clown/flinis.
Helt underbar!!
Viss motstridighet inföll dock när stora clownvisningen startade vid nattningstid, men mamma vann, ha!
Idag har han även provat att åka vagn, han skrek som besatt medans vi satte fast honom sen vart det knäpptyst när det började röra sig, han har nog inte provat detta förr, skönt att det gick bra för han är tung att bära omkring på. Vi börjar utveckla babianarmar.

I morgon ska vi upp tidigt igen för då ska vi till domstolen i Johannesburg för att svara på frågan om vi verkligen vill ha detta barn som vårt, ingen svår fråga att svara på!!
Klart vi vill, han har alltid varit vår på något vis.

Gårdagen var som sagt crazy, vi gick upp kl 4 på morgonen och blev upphämtade av Heidi kl 5. Flygresan gick bra och mycket nervösa och spända kom vi till Port Elisabeth kl 8. Vi åkte till Baby house och fick först träffa förståndaren som gick igenom alla hans rutiner och vad han gillar att göra och äta osv, vi filmade allt för vi var inte så jättefokuserade. Hon hade förberett ett album med bilder från hur han blev hittad och hur hans första år har varit, det fanns hälsningar från alla hans vuxna, mycket kärlek men alldeles för lite tid för varje barn, det fanns ca 12 barn i blandade åldrar.

De hade förberett Sibu (nytt smeknamn) i kläder som var från hans folkslag Xcosa (med ett klickljud)!! Orange byxor och tröja och sandaler med orange fjädrar på, mycket fin. Om han inte växer ur dem så kan det bli dopkläder.

Han hamnade hos mej först och var mycket nyfiken på Tomas som hade ballonger med sig. Vi fick vara på barnhemmet ca en timme innan det var dags för återresan mot Pretoria, Sibu fick många lyckönskningar från sina sköterskor.

Hon som skjutsade oss till flyget hette Olga, hon var ingen vidare chaufför, Sibu satt i mitt knä i baksätet och vi höll hårt i oss allihop. Efter en snabblunch och lite souvenir shopping på flygplatsen var det dags för en liten flygtur. Starten gick bra men sedan visade Sibu sina röstresurser och de flyttade oss fram till buissnesclass där vi fick härja fritt en stund och sedan sov han genom resten av resan och även landningen. Tack och lov för hygglig flygpersonal!!
Väl hemma petade vi i oss lite mat och försökte sova en stund men det var inte helt lätt för någon av oss, Sibu hade under hela resan varit som klistrad vid mej men började nu även acceptera att Tomas höll honom. Sibu slocknade till slut kl19 och sov sedan till och från med lite avbrott för mat och annat. Vi sov inget alls!

Det visade sig också att han är förkyld, hostig och febrig så idag har vi varit hos doktorn och genast fått antibiotika och tre andra mediciner att ta fyra gånger om dagen. Efter det blev livet lite lättare och den verklige Sibu börjar mer och mer visa sig trots att han ofta måste "tanka" tröst hos oss. Dagen höjdpunkt blev när Anders, Malin och deras Melvin kom och hälsade på. Sibu har nog saknat de andra barnen, det är ju lite ensamt och tyst med bara oss.
kram för idag!

Tre trötta!

Vill bara helt kort meddela att vi är på samma ställe och allt har gått bra, är dock för trött för att riktigit kunna formulera denna "crazy day" återkommer i morron.