Kul att du tittar in hos oss, Familjen Fortmenfel!

Fortmenfel är ett "ordspråk" som har följ oss under hela vårt gemensamma liv. Ofta har saker hänt lite snabbt och när det då blir fel så är det bara att börja om. Den process som vi ska försöka beskriva här har dock inte varit snabb. Vi ställde oss i adoptionskö i januari 2008, och i november 2010 åkte vi till SydAfrika för att hämta vårt barn, Sebastian, resan har varit lång ändå har den bara börjat.

lördag 6 november 2010

Rugbymatch och vuvozelas

Det kommer att bli en MYCKET lång natt i natt, det är nämligen cupfinal i någon rugbyliga. Vi får nu äran att uppleva tvåmeters vuvozelas på nära håll. Det går en bilparad ca femton meter från hotellet det låter för j-ligt!

Idag har vi haft ytterligare ADL-träning och introducerat tandborsten, det gick riktigt bra, man vill ju göra som pappa.

Sedan gav vi oss iväg på promenad till ett område med stora parker och någon form av regeringsbyggnad tror jag. Det var skönt att komma från grytan nere i Pretoria, komma upp lite på kanten och njuta av fläktande vind, skugga och lite utsikt. Det är dock ett äventyr att ta sig fram med barnvagn här, trafiken är galen, de kör på fel sida, inga röda och gröna gubbar och alla trottoarkanter är minst 20 cm höga, så det är med livet som insats som vi tar oss fram. Det är varm och skönt och nu efter en vecka tror jag vi har börjat vänja oss vid värmen och lider inte så mycket av den längre. Utflykter på morgonen och slappa, vila vid poolen på eftermiddagen då det är som varmast. Dagarna rullar på lite lättare nu och vissa rutiner börjar sakta infinna sig.
Lägger in en bild på de sötaste fötter jag vet. Det här med matchningen har ju varit ett mysterium men jag måste säga att de har känsla för det . Det stämmer även bra för de andra paren som vi träffat här, det finns tydligt en tanke utifrån barnets behov. Vi kunde ju inte ha fått en goare unge än den vi fått, själ och hjärta blir alldeles varm när han kommer farandes på alla fyra från andra sidan rummet flinandes med sin dräglande mun på vid gavel och suger sig fast vid ens ansikte. Det känns som om vi har kommit en bit på anknytningsvägen. Han tränas även hårt på att säga ordet "mamma" det är inte långt borta nu.

1 kommentar:

  1. Ja, fötterna är jättegulliga, och de knubbiga små händerna på tandborstningsbilden är ju också helt underbara!

    Så härligt ni ser ut att ha det! Kram

    SvaraRadera